Kroatien – 2017

Onsdagen den 4:e oktober till söndagen den 8:e oktober åkte vi på lite försenad födelsedagsresa för Tobbe till kuststaden Zadar och nationalparken Plitvice i Kroatien. Farmor, farfar och faster Helena kom till Göteborg och var barnvakt så att vi kunde komma iväg på en romantisk långweekend!

På onsdagsmorgonen skjutsade Helena oss till flygplatsen. Tyvärr blev det panik när vi oturligt nog hamnade i långa köer pga en trafikolycka (två, faktiskt). Till slut insåg vi att vi kanske skulle missa flyget! När köerna började röra på sig började vi återigen hoppas att vi skulle hinna, så då satsade vi på att packa ner allt i handbagaget för att spara tid och inte checka in någon väska. Vi sprang in på flygplatsen och fick gå förbi kön i säkerhetskontrollen och kom in till Final Call. Så vi hann med, men det tog ett bra tag att lugna ner sig!

Det tog 2,5 timmar att flyga till Zadar, så det var rätt smidigt. Sedan skulle vi hämta ut vår hyrbil, och då tog det väldigt lång tid i kön. Till slut kom vi iväg och insåg direkt att det verkligen var lågsäsong och ganska tomt och öde i omgivningarna. Det var ganska soligt väder och ca 17-18 grader. Vi skulle köra upp i bergen till nationalparken Plitvice, men Tobbe hade fått en del tips om fina vyer att se på vägen. Så vi åkte till Pag-bron som går över till Pag Island, där det tydligen finns fina stränder (men så långt åkte vi inte).

Miljön var häftig, bergigt och mycket vatten
Pag-bron ut mot stränderna i Pag där vi inte var denna gång

Vi såg en del vackra vyer, och stannade i en liten by vid vattnet där det var knäpptyst och där det gick någon gammal svartklädd tant, så som man sett på bilder från landsbygden i Grekland. Mysigt, men oerhört tyst och stilla. Vi insåg att detta skulle bli en väldigt lugn och tyst semester, och det var lite svårt att bli avslappnad i det. Man kunde höra vad man tänkte, man kunde prata, gå ner i varv och ha det stilla.

Tobbe vid ett stopp i en liten by som hette Razanac

På väg upp i bergen åkte vi på broar och i tunnlar, en var 5 km lång! Helt otroligt att kunna bygga den! Vi kom fram till vårt boende i Plitvice sent på eftermiddagen, och insåg då att det var ganska dött i omgivningarna runt omkring. Vi bokade middag i vårt Guest House ”Golden Lakes Rooms” och fick en trerättersmeny serverad. Det var mysigt och fräscht, bara åtta rum, och vi var nöjda med stället. Runt hela nationalparken fanns det mest sådana här guest houses som alla såg nästan likadana ut, och där vi bodde var det nästan som en liten ”by” med sådana.

Johanna framför vårt guest house
Vårt guest house Golden Lakes Rooms

På torsdagen hade vi en lugn morgon och åt god frukost i vårt Guest House med jättegod omelett! Plitvice är alltså en stor nationalpark med 16 sjöar som är förbundna med otaliga vattenfall och som har väldigt vackert grönt vatten. Vi bodde nära parkens ingång 2, och vi hade fått rekommendation och karta i vårt guest house, så vi följde den rutten. Det innebar att vi åkte ett slags buss-tåg första sträckan upp till ”Upper lakes”. Sedan vandrade vi nerför sjöarna i skogen och förbi många häftiga vattenfall och grönt vatten. Det var jättevackert och fint, men lite synd att det inte fanns bänkar vid de tjusigaste utsikterna.

Johanna på väg in i nationalparken Plitvice
Busståget som ska ta oss till Upper lakes
Johanna går över det gröna, klara vattnet

Det fanns en hel del bänkar och viloplatser, men de var i skogen eller där träd och buskar skymde utsikten. Vid de finaste utsikterna fick man ta sina kort och sedan lämna plats åt nästa i ”kön”. Det var ändå skönt att det var lågsäsong, så det var lagom med folk i parken. Vi hade läst att det bildas rejäla köer på stigar och träbroar under högsäsong. Det var väldigt mycket skog, och det har vi ju här hemma, men det var en stooor skog så långt ögat kunde nå på många olika höjder, så det var väldigt maffig utsikt.

Tobbe tittar på vattenfall
Häftigt att trägångarna gick över vattenfall
Johanna tycker det är lite läskigt att ge sig ut över vattenfallen

Vädret var perfekt, med en hel del sol och ungefär 17-20 grader. När vi hade gått nerför sjöarna tog vi en båt bort till ”Lower lakes”. Där fanns en restaurang så vi kunde sitta vid sjön och äta hamburgare och fylla på energi. Vi hade såklart med oss kakor, chips och godis, men det var gott att få lite mer mättande mat också.

Vackra höstfärger i Plitvice
Johanna njuter av vacker natur
Tobbe tar igen sig vid det otroligt gröna vattnet
Tobbe sitter vid vattenfallen

Sedan gick vi upp på höjden och kollade några fler utsiktspunkter som fanns med på vår karta. Vi gick ovanför det största vattenfallet och hade mäktig utsikt, men återigen fanns det inga bänkar och sittplatser just vid de finaste utsiktspunkterna, utan man fick stå. Här var det dock väldigt lite folk, så vi behövde inte lämna plats åt nästa i kön.

Johanna blir lite blöt vid ett av vattenfallen
Ett maffigt vattenfall
Vackert och häftigt vid vattenfall och grönt vatten
Johanna och Tobbe njuter vid vattenfallen
Vacker utsikt högt uppifrån
Johanna blir lite höjdrädd
Tobbe riskerar nästan sitt liv därute på kanten
Johanna står vid den maffiga utsikten
Det största vattenfallet i Plitvice
Tobbe kollar ner på Big waterfall

Till slut var det dags att gå ner i en stentrappa längs hela vattenfallet, och det kändes i benen! Nedanför ”the big waterfall” fanns en stor plattform där man kunde sitta på stenmurar och njuta en längre stund.

Tobbe på väg ner i trapporna som knäckte Johannas vader
Tobbe nedanför Big Waterfall

Sedan var det dags att gå uppför igen på andra sidan, men där var det rätt lugn stigning. Till slut tog vi buss-tåget igen hem till ingång 2. Allt som allt var vi parken i 7 timmar, och vi vandrade kanske 4-5 timmar av den tiden. Egentligen kändes det inte så jobbigt när vi gjorde det, vi gick väldigt långsamt och tog många pauser. Men dagen efter hade Johanna sååå ont i benen, framför allt i vaderna. Detta höll i sig i många dagar efteråt! Det måste ha varit när vi gick nerför den där långa stentrappan som det blev för mycket för de stackars vaderna.

Johanna är på väg uppför igen på andra sidan sjön
Många små vattenfall som man kunde gå förbi, det enda vi missade på vår rutt
Tjusig utsikt
Johanna studerar H-rutten som vi har gått, fast vi gick lite längre och högre förstås

På kvällen ville vi äta någon annanstans, eftersom vårt guest house bara hade en meny. Så vi letade efter någon restaurang i omgivningarna, men det var rätt dött. Till slut hittade vi en lokal pizzeria/pub vid en skidbacke, och det var tydligen samlingspunkten för dit kom alla till slut kändes det som.

Det blev kolsvart mörkt vid 18.30-tiden, så man kunde inte precis ta en kvällspromenad eller liknande i de öde omgivningarna. Vi åkte istället hem och läste på hotellrummet.

På fredagen var vädret ganska uselt, 6 grader och strilande spöregn. Vi var inställda på det, eftersom väderprognosen hade sagt det hela tiden, så det var därför vi hade kört heldag i nationalparken på torsdagen. Från första början hade vi tänkt gå i parken både torsdag och fredag, så det blev lite knasigt vad vi skulle hitta på när nu vädret blev dåligt på fredagen. Det fanns inget annat att göra runt parken, så vi tog det lugnt på morgonen, njöt av den goda frukosten igen, och åkte sedan med hyrbilen ner från bergen igen.

Grönt och bergigt var det mestadels längs kusten

När vi kom ner från bergen hade temperaturen gått upp till ungefär 15 grader, men det var fortfarande regnigt. Vi satsade på att åka till ett shoppingcenter, men det verkade också dött och stängt, så till slut handlade vi träningsgrejor en stund på Decathlon. Därefter började uppdraget att hitta någonstans att äta lunch, vilket kändes helt omöjligt. Till slut hittade vi McDonald’s vid stationen i Zadar, och då var det egentligen helt fel håll att åka tillbaka och lämna hyrbilen på flygplatsen, som vi hade planerat. Men det fick vi göra, och sedan skulle vi hitta en flygbuss för att ta oss in till Zadar för att hitta vårt hotell.

Tyvärr dök det inte upp någon flygbuss på utsatt tid, och eftersom nästa skulle gå först om tre timmar, fick vi ta en taxi i spöregnet. Där blev vi lurade till ett alldeles för högt pris, så i efterhand insåg vi att det hade varit smidigare att ha kvar hyrbilen hela perioden, eftersom det fanns gratis parkering vid hotellet. Men men, så hade vi inte känt när vi bokade hela resan, så det var bara att följa planerna och sedan betala ytterligare en taxiresa när vi skulle tillbaka till flygplatsen på söndagsmorgonen (denna gång fick vi ett normalt pris).

Johanna på flygplatsen väntandes på en flygbuss som aldrig kom

Sent på eftermiddagen kom vi fram till hotell Marinko i turistområdet Borik. Det var inte lätt att hitta något hotell mitt i smeten i gamla stan i Zadar, och det lät ändå lite mysigt att bo vid stranden istället. När vi kom fram regnade det fortfarande, så vi låg och läste en stund på hotellet innan det var dags att gå ut och leta efter restaurang.

Vi fick tips från receptionisten på hotellet, men området var helt öde och allt såg stängt och tomt ut. Till slut hittade vi den lokala puben som han hade rekommenderat, så återigen hamnade vi på ett pizza- och hamburgare-ställe. Detta låg vid den lilla stranden, så det var rätt mysigt, och det hade slutat regna. Men det var ju kolsvart ute, så det var ändå inte så inbjudande att strosa på kvällen.

Johanna framför hotell Marinko i Borik

Hotell Marinko var inte speciellt fräscht, utan det luktade rök. Däremot var standarden och städningen egentligen bra, så det var nog mest röken som var läbbig. Receptionisten var jättetrevlig, men det stod att receptionen skulle vara öppen dygnet runt, och det stämde visst inte under lågsäsong. Det var väldigt varmt i rummet på natten, men vi hade faktiskt balkong och kunde öppna balkongdörren, så då blev det svalare.

Vår balkong på hotell Marinko

På lördagsmorgonen var det soligt igen. Vi gick ner för att äta frukost, men det fanns ingen personal där. Det låg lite torrt bröd framme, juicen var nästan slut och det stod att man skulle kunna få ägg eller omelett, men det fanns ingen personal att beställa av. Vi åt oss mätta på det torra brödet innan det kom en värdinna en halvtimme senare. Då orkade vi inte vänta på en omelett, så denna frukost blev en besvikelse.

Vi bestämde oss för att gå ut och kolla marinan och stranden, och promenerade sedan in till gamla stan längs vattnet. Det var klart och fint vatten och jättevackert och soligt. Det tog ungefär 40 minuter att gå in till gamla stan, men vi hade ju tid.

Tobbe vid stranden på väg till gamla stan
Vackert mot öarna
Utsikt mot gamla stan

Gamla stan i Zadar var mysig med väldigt trånga gränder och gator. De har romerska lämningar vid sitt Forum Romanum, och även venetianska hus, och så ligger det fint vid vattnet. De har ett konstverk där vågorna spelar musik som kallas Vattenorgeln, och även ett ljuskonstverk efter att solen har gått ner som kallas Solhälsningen.

Johanna på Folkets torg
Johanna på De fem brunnarnas torg
Land gate i Zadar
Johanna vid två gamla kyrkor
Johanna på Forum Romanum i Zadar
Tobbe vid en gammal kolonn
Utsikt över Forum Romanum i Zadar från klocktornet
Utsikt över Zadars marina från klocktornet, båten till höger har helikopterplatta
Tobbe vid Solhälsningen på dagen
Johanna lyssnar på vågornas musik i Vattenorgeln

Så vi gick runt i gamla stan hela dagen, åt på två olika restauranger (denna gång passade vi på att äta lite mer “riktig” mat) och satt vid havet och läste bok en bra stund i solen, även om det blåste lite kallt. Sedan såg vi ljusspelet på kvällen, och letade därefter upp en lokalbuss i kolmörkret för att ta oss hem till hotellet. Den åkte en lång extrasväng i mörkret (som tur var hade receptionisten berättat om detta, annars hade vi nog blivit rätt oroliga) och allt kändes återigen väldigt mörkt och öde. Sedan blev det packning och tidig kväll igen.

Vacker solnedgång i Zadar
Forum Romanum på kvällen
Johanna vid Solhälsningen
Solhälsningen som ändrade färg hela tiden
Sista vi såg av Kroatien var Solhälsningen då vi åkte tidigt nästa morgon

På söndagen skulle flyget gå redan kl 6.30, helt galet. Så taxin skulle komma kl 5.30, och vi hade betalat rummet och fått en frukostpåse kvällen innan, vilket vi var väldigt nöjda med! Resan hem gick utan problem, vi landade klockan 9 i ett soligt och kyligt Göteborg, bara 5 grader. Helena kom och hämtade oss på flygplatsen, så vi var hemma vid 10 och hade hela söndagen ledig! Helena och Erik hade bakat en tjusig och smarrig Mack-tårta som vi åt på förmiddagen, för att fira Eriks 5-årsdag ännu en gång.

Det blev alltså en lugn och avslappnad resa med väldigt luftigt schema, och vi hann läsa mycket i våra spännande böcker! De flesta turister var tyskar och asiater i stora grupper överallt. Det var rätt billigt att äta i Kroatien, så det var ett plus. Nationalparken Plitvice var verkligen värd ett besök, väldigt vackert och härligt!

Johanna och Tobbe njuter av utsikten