Vår älskade lille son Erik föddes den 3:e oktober 2012. Här kan du läsa om hans resa till denna värld och till familjen Gelotte.
/Johanna Gelotte
Jag hade bara hunnit jobba i ungefär ett halvår efter föräldraledigheten med Elin när vi upptäckte att jag var gravid! Elin fick kräksjukan i februari, så när jag började spy trodde vi att jag också hade fått det. När jag inte slutade må illa insåg vi att det faktiskt fanns en annan mycket roligare anledning! Det har väl inte undgått någon att denna graviditet blev en tuff utmaning med ganska många jobbiga månader att ta sig igenom och alla möjliga krämpor.
Illamåendet bara ökade och till slut blev jag sjukskriven eftersom jag låg hemma och spydde varje dag. Jag kunde inte göra någonting, jag kunde bara ligga och blunda, och jag mådde verkligen illa hela dygnet! Stackars Elin och Tobbe fick ta hand om varandra så bra de kunde, för jag klarade inte av att hjälpa till med någonting. På jobbet fick de sätta in en ersättare, eftersom de insåg att det skulle bli svårt för mig att komma tillbaka i full kapacitet.
Vi fick göra ett tidigt ultraljud i vecka 10, dels för att kontrollera om det kunde vara tvillingar som gjorde att jag mådde så illa, dels för att jag skulle få se att det verkligen var en bebis därinne som fick mig att må så kasst, så att jag skulle ha något att kämpa för! Det var såklart jätteroligt att få se ett hjärta som pickade, och det var bara ett!
Jag var sjukskriven i nästan tre månader innan jag började jobba i maj igen, men det var fortfarande väldigt tufft eftersom illamåendet inte ville ge med sig trots de starka tabletter som jag fick äta. Dessutom blev jag ganska drogad av tabletterna speciellt i början, så det var inte lätt att orka göra något.
På rutinultraljudet den 14:e maj fick vi återigen säga hej till vår lille bebis. Det var ännu en liten vilding därinne, så barnmorskan hade lite svårt att utföra alla mätningar som hon skulle eftersom han inte ville ligga stilla. Detta gjorde att hon såg vilket kön det var, men vi sa att vi inte ville veta när hon frågade. Allt såg i alla fall bra ut och beräknat förlossningsdatum blev 12:e oktober.
Hela våren känns som ett stort svart hål, jag minns nästan ingenting från denna tid, men Elin anpassade sig faktiskt väldigt fint till situationen. Hon förstod tydligen att jag mådde dåligt, och tydde sig istället till pappa Torbjörn denna tid. När hon märkte att jag började må bättre började hon även kräva mer av mig igen.
Hela graviditeten var annorlunda än första gången, inte bara vad gäller illamåendet. Jag blev stor mycket fortare och såg gravid ut rätt tidigt. Eftersom jag mådde så dåligt kunde jag förstås inte träna något alls, jag klarade inte ens av promenader. Först var jag ju sjukskriven och kunde inte ens ta mig upp från liggande ställning, sedan när jag började jobba var jag tvungen att ligga och vila hela kvällarna efter att vi hade lagt Elin. Det oroade mig rätt mycket att jag var så fysiskt otränad och svag, för inför en förlossning behöver man ju vara stark!
Dessutom kände jag av olika krämpor som jag inte hade haft första graviditeten. Jag fick sammandragningar tidigt i graviditeten, jag fick ordentlig foglossning i perioder och dessutom fick jag testa halsbränna för första gången! Jag var i alla fall oerhört tacksam att det blev en sval sommar, så att jag inte svullnade upp så mycket som när jag var gravid med Elin och jag fick faktiskt aldrig ont i ryggen som många får!
Det är klart att det är annorlunda att vara gravid andra gången. Man fokuserar inte lika mycket på graviditeten och jag fick inte heller gå till barnmorskan på flera månader i början. Eftersom jag mådde så dåligt var det dessutom svårt att njuta och tycka att det kändes roligt.
Jag hade nog inga direkta ”cravings” denna graviditet. I början kunde jag knappt äta något, det vara bara fiskbullar i hummersås och fiskpinnar som gällde, och vitt bröd och nyponsoppa. Hela graviditeten hade jag oerhört svårt för kött och korv, jag ville helst ha vit fisk eller kyckling. Detta gjorde det väldigt komplicerat för Tobbe att göra båda sina flickor nöjda, eftersom just korv är Elins favoritmat och hon verkligen inte gillar vit fisk. De sista månaderna när jag mådde lite bättre åt jag mycket godis på kvällarna när jag ändå inte kunde göra något annat än ligga på sofflocket och vila. Så denna gång möttes Tobbe och jag i vikt mycket tidigare, och jag gick totalt upp 21 kg faktiskt.
Det var i alla fall tydligt att det var ännu en vilding därinne i magen, han var hela tiden vild och aktiv och påminde mig om allt det roliga som skulle komma när vi väl hade tagit oss igenom dessa nio månader!
Det var oerhört skönt när det äntligen var dags för sommarsemester och möjlighet till avkoppling och vila. När semestern var slut var det bara sex veckor kvar för mig att jobba innan vi hade bestämt att jag skulle ta ledigt. Eftersom Elin föddes 2,5 veckor för tidigt ville jag även denna gång ha tre veckors marginal ifall det skulle bli likadant igen.
Det visade sig dock att vi hade ännu en turbulent tid framför oss när jag fick en stor blödning den 1:a september i graviditetsvecka 34. Det var väldigt nära att det blev antingen kejsarsnitt eller en naturlig förlossning redan då, men eftersom bebisen i magen verkade må bra slutade det med att han fick stanna kvar ett tag till! Jag fick ligga på sjukhuset för observation i fyra dagar och blev sedan sjukskriven i två veckor för att vi skulle vänta och se vad som skulle hända. Vi kunde bara ta en dag i taget och avvakta.
Till slut var det äntligen dags för min sista jobbvecka innan jag skulle bli föräldraledig. Efter alla dessa struliga månader kunde jag bara känna lättnad för att äntligen få koppla av och vila upp mig. Självklart kändes det trist att säga hej då till kollegorna, men jag hade ändå inte mycket energi att lägga på jobbet vid det laget. De sista två dagarna svullnade jag upp i vrister, vader, armar och händer så jag kände mig som en uppblåst ballong, jag gick upp 3kg på en vecka! Vi misstänkte att det kunde vara tecken på havandeskapsförgiftning, men på barnmorskekontrollen var alla värden bra och när jag väl fick vila la sig det mesta av svullnaden som tur var.
Sedan följde en spännande tid när vi bara skulle gå och vänta på en förlossning. Eftersom Elin föddes 2,5 veckor för tidigt kändes varje dag efter det datumet nästan som att gå över tiden denna gång, för förra gången hann jag ju aldrig gå och vänta! Med facit i hand vet vi nu att jag hann vila upp mig i 1,5 veckor innan det var dags för lille Erik att komma till världen!
Jag fick en dunderförkylning de sista dagarna, jag som inte hade blivit förkyld under hela graviditeten trots att både Elin och Tobbe hade varit sjuka flera gånger. Men kanske slappnade kroppen av och blev mer mottaglig när jag slutade jobba, så då slog förkylningen till med full kraft. Jag fick ligga i sängen ett par dagar och trodde verkligen inte att kroppen skulle starta en förlossning när jag var så försvagad, så dessa dagar kopplade jag nästan bort tankarna på förlossningen och låg bara i sängen och kurerade mig.
Vid lunchtid den 2:a oktober upptäckte jag något som jag misstänkte skulle kunna vara början på att vattnet gick (jag visste ju inte riktigt, för med Elin gick aldrig vattnet), så jag ringde till förlossningen för att få råd. De tyckte dock inte att det lät som vattenavgång, så jag kunde gå tillbaka till sjuksängen och fortsätta vila. Jag tyckte ändå att det var lite mer aktivitet i magen under eftermiddagen och kvällen och började fundera på om något kanske skulle sätta igång under natten.
Klockan 3 på natten kändes det ännu mer som att vattnet gick, så jag ringde förlossningen för andra gången. De trodde fortfarande inte att det var vattenavgång, men de sa att om det ökade kunde jag åka in på drop-in på sjukhuset klockan 10 nästa dag för att konstatera om det verkligen var vattnet som gick (i så fall måste ju en förlossning starta på ett eller annat sätt inom ett visst antal dygn). Jag sov inte mer den natten, utan sprang på toa hela tiden (något som vi hade lärt oss på profylaxkursen förra graviditeten att det brukar hända före förlossningen, och något som Tobbe och jag hade skämtat mycket om förra gången) och hade något som kanske kunde vara svaga värkar ungefär varje kvart. Mitt mål var att ta mig igenom natten så att Tobbe skulle hinna lämna Elin på förskolan kl 7.30 så att vi sedan skulle ha dagen på oss att känna efter om något verkligen var på gång.
När det till slut blev morgon hade jag väldigt oregelbundna värkar, vissa var jättestarka och vissa svaga och med olika antal minuter mellan. Tobbe lämnade Elin på förskolan och cyklade sedan vidare mot jobbet. Men vid 8-tiden insåg jag att jag behövde köra ganska hård profylaxandning och att värkarna kom tätare och tätare, så jag ringde till Tobbe som fick vända och cykla hem igen. Vi hade ju ändå tänkt att jag skulle åka in på drop-in-tiden klockan 10 på sjukhuset, så det var vad vi fortfarande siktade på. När taxin kom hade jag rejäla och täta värkar, så vi insåg att vi nog ändå inte hade kunnat vänta längre. I öronen ringde min barnmorskas ord ”lita aldrig på en omföderska”, man har ju hört att det kan gå ganska fort när man ska föda andra gången!
Tobbe ringde till sina föräldrar som fick förbereda sig på att köra hit för att vara barnvakt åt Elin, men de hade ju hela dagen på sig eftersom Elin var på förskolan så det kändes lugnt och skönt.
När vi kom fram till sjukhuset och barnmorskan äntligen kunde konstatera att det verkligen VAR vattnet som hade gått sa hon att det inte längre spelade någon roll, för det var ju tydligt att vi höll på att föda! Jag började tycka att det kändes väldigt obekvämt att sitta och köra profylaxandningen, och eftersom det var så rörigt lyckades jag inte få till en perfekt tajming med andningen under värkarna, för det var ut och in i taxin, olika undersökningar och liknande som störde hela tiden. Vi fick ta hissen upp till förlossningen och kom dit vid 10.50-tiden, och då var jag öppen 8 cm. Detta är ju verkligen ett drömscenario som man bara hör talas om, då har man kommit riktigt långt! Vi kan ju verkligen säga att den svindyra profylaxkursen som vi gick under förra graviditeten har givit valuta för pengarna två gånger om!
Jag minns att någon frågade om jag ville testa lustgas, men jag hann inte fundera på det utan strax var det istället dags att krysta! I förlossningsjournalen ser man att vi blev inskrivna klockan 10.55 och att krystvärkarna började klockan 11.10. Klockan 11.16 kom så lille Erik ut och allt hade gått väldigt snabbt och smidigt! Vi var rätt chockade att det redan var över! Det var en konstig känsla att ligga där på blanka onsdagen med en nyfödd bebis!
Tänka sig att det var lille Erik som hade legat där i magen alla dessa månader och som nu ville komma ut till vår familj! Jag hade vacklat fram och tillbaka om jag trodde att det var en pojke eller flicka, men känslan när vi fick veta var ändå en väldig förvåning! Han vägde 3274 gram och var 50 cm lång med huvudmåttet 33,5 cm och har alltså fått sitt namn efter min morfar.
Timmarna som följde blev väldigt lugna och avslappnade. Erik ammade en lång stund och sov sedan mest hela tiden det första dygnet. Den här gången var det nog lite lättare för oss också att förstå vad som hade hänt och vad som väntade oss, nu när vi är erfarna tvåbarnsföräldrar! Det jobbigaste var nästan att jag fortfarande var väldigt förkyld och ganska mör på grund av den.
Vi satt och njöt och tittade på det lilla underverket, en riktig gullunge! Han var väldigt rödrosig och hade faktiskt lite runda kinder. Det var en helt underbar känsla att han äntligen hade kommit!
Dagen blev ganska lång eftersom han föddes på förmiddagen, så vi var rätt trötta när vi kom upp till BB vid 17-tiden. När Elin föddes var det läggdags när vi kom upp till BB och då sov hon gott på natten från början och det kändes som att hon kom in i rätt dygnsrytm på en gång. Nu blev det lite knasigt eftersom Erik sov hela dagen och sedan istället ammade flera gånger på natten, så han kom liksom in i fel dygnsrytm från början.
Natten blev ganska jobbig för min del, eftersom jag var så förkyld och dessutom fick grymma eftervärkar, speciellt under amningen. På torsdagen gick vi ändå på läkarundersökningen med Erik för att ha möjlighet att åka hem senare på dagen om vi skulle vilja. Han fick godkänt på alla punkter och denna gång kändes alla avslappnade vad gäller amning och viktuppgång. Med Elin var alla ganska hispiga eftersom hon var så liten och därför var det såklart viktigt att hon fick i sig tillräckligt hela tiden. Erik fattade amningstekniken fort och verkar gilla att amma ofta och korta stunder.
Denna gång kunde vi njuta mer medvetet av de första dygnen med lille sonen, självklart finns det alltid saker att oroa sig för, men framför allt myste vi och njöt av lugnet. Elin hade det bra hemma med farmor och farfar, så till slut bestämde vi oss för att stanna ännu en natt på BB. Framför allt var jag väldigt mör av eftervärkarna och min förkylning, och dessutom sov Erik så mycket så vi hann liksom inte träna så mycket amning och lära känna varandra. Storasyster Elin kom på besök med farmor och farfar på torsdagskvällen och var blygt nyfiken inför lillebror.
På fredagen den 5:e oktober skulle vi då till slut åka hem, men då fick vi beskedet att vi skulle få göra PKU-testet redan före hemfärd, och sedan blev det lite trassligt. Sköterskan fick göra många försök innan hon lyckades sticka stackars lille Erik, och så tyckte hon att han hade blivit ganska gul i huden efter att ha varit väldigt fint rödrosig i början. Så hon gjorde även tester för att se om han skulle behöva ljusbehandling mot gulsot. Testerna var i alla fall bra, så de enda instruktionerna vi fick med oss hem var att han behövde ligga extra mycket i dagsljus och ”sola”.
Till slut kunde alltså farfar Bo köra hem oss och så fick Erik äntligen komma hem och träffa farmor Eva och storasyster Elin! Farmor och farfar åkte hem till Nybro på eftermiddagen, och därefter satt vi med vår fina familj och försökte förstå vad som hade hänt! Eftersom Erik sov så mycket kunde vi ägna mycket uppmärksamhet åt Elin och ge henne en lugn start med lillebror, och sedan la vi ju henne på kvällen som vanligt och då kunde vi sitta i soffan och mysa med lille Erik som låg med och slappade på en filt.
På lördagen kom mormor och morfar för att titta på sitt nya barnbarn och självklart för att underhålla Elin och busa med henne. De stannade över natten och hann därför vara en hel del med både Elin och Erik, även om lillebror sov mest hela dagarna. Vi passade även på att låna deras bil och åkte och köpte en begagnad syskonvagn så att vi nu kan gå ut med båda barnen utan problem.
När de hade åkt hem på söndagen sov hela familjen Gelotte middag, det är tur att vi har en stor säng som alla får plats i! När vi vaknade var det sedan dags att börja leva vårt nya familjeliv utan barnvakter och extra underhållning. Elin får fortsätta att gå heltid på förskolan i ytterligare en månad, så vi kommer trappa ner det ganska långsamt medan Tobbe är hemma och den första veckan var det förstås skönt att vi kunde koncentrera oss på Erik och på att få i ordning här hemma. Det var fortfarande lite kaos här, vi behövde bestämma var Erik skulle få ha sina kläder, vi fick göra i ordning plats för hans saker i badrummet, vi fick fixa och bädda i vagnarna och så fick vi ju förstås rensa ut en hel del rosa flickkläder! Vissa rosa kläder kommer han få stå ut med, men de mest puttinuttiga klänningarna får vi ju rensa ut.
Något spännande är förstås att se om Erik kommer gilla att åka barnvagn, med tanke på att Elin vägrade göra det första halvåret (med undantag för de första veckorna). Vi kan avslöja att de första testerna har gått bra, både i syskonvagnen och i den vanliga barnvagnen. Det är också roligt att Elin gillade både premiärturen i syskonvagnen och att åka ståbräda när Erik låg i liggvagnen. Det vore förstås skönt om alla dessa alternativ kommer fungera för dem båda!
På tisdagen den 9:e oktober var det dags för återkontroll och hörseltest på sjukhuset. Vi fick den mycket spännande tiden kl 8 på morgonen, så Tobbe fick satsa på att lämna Elin på förskolan medan jag skulle hinna göra mig och Erik i ordning och ta bussen till sjukhuset (tre hållplatser bort) efter en nästintill sömnlös natt. Allt gick i alla fall bra på kontrollerna, Erik fick godkänt på hörseltestet och hade gått upp i vikt till 3260 gram, alltså nästan sin födelsevikt (de går ju alltid ner i vikt de första dagarna).
Något vi diskuterade var lillens beteende vad gäller att han vill amma så ofta (framför allt på nätterna) och att han ofta ammar en väldigt kort stund. Jag undrade om det verkligen var tillräckligt för honom och det var ju skönt att få ett kvitto på att han gick upp som han ska i vikt. Så det är bara att fortsätta att följa hans önskemål och enligt barnmorskan kommer hans dygnsrytm förmodligen ändras automatiskt inom några veckor.
Så nu är det bara för familjen Gelotte att fortsätta njuta och ha det lugnt och skönt och ibland sova på dagtid om det behövs. Eriks första vecka i vår familj har varit härlig och harmonisk, och vi hälsar honom välkommen och hoppas att han kommer trivas!!
