Vår älskade lilla dotter Elin föddes den 12:e juli 2010. Här kan du läsa om hennes resa till denna värld och till
familjen Gelotte.
/Johanna Gelotte
Den 2:a december 2009 upptäckte vi den underbara nyheten att jag var gravid! Vi blev såklart jätteglada, fast mest omtumlade, yra och skakis! Dessutom insåg vi att beräknat datum skulle bli precis vid Kalmar Triathlon på sommaren så att Tobbe inte skulle kunna delta detta år…
Någon vecka senare började jag må rejält illa och spydde flera gånger om dagen. Så jag missade två julbord på jobbet på grund av min ”magsjuka”. Jag fick rådet att börja äta tabletter mot detta, och då spydde jag oftast bara på morgonen innan jag gick till jobbet, så jag kunde ändå jobba hjälpligt fram till jul även om jag var helt svimfärdig på förmiddagarna och såg ”färglös” ut enligt mina kollegor som jag berättade det för. Jag kände mig inte heller helt pigg på julen i Nybro, det är ju inte varje år man spyr precis före julmiddagen…
Extra komiskt var det förstås att vi hade bokat en tvåveckorsresa till Florida på nyårsafton! Vi kom iväg efter ett par spyattacker på Landvetter, men det är klart att den långa flygresan inte blev så väldigt avkopplande för min del. Det var oerhört skönt att komma fram till Miami Beach på nyårsaftonskvällen med 25 grader och häftigt party och fyrverkeri på stranden med massvis av folk! Det var också skönt att ha ett par lugna dagar där innan vi började åka runt med vår hyrbil för att se så mycket som möjligt av Florida. Tänk att lilla Elin redan har varit i staterna! Reseberättelse från denna tripp finns här.
När vi kom tillbaka till Sverige hade vi fått tid för ett tidigt ultraljud i vecka 13, och det var helt fantastiskt att se att ett litet hjärta tickade där inne i min mage! Hon såg verkligen ut som en liten docka!
Miljöombytet var nog bra, för så småningom började illamåendet avta och jag kunde börja trappa ner med illamåendetabletterna. Jag mådde faktiskt illa ända fram i maj, men det var ändå rätt hanterbart. I februari återupptog jag min träning på Friskis&Svettis som hade legat nere sedan december. Det var skönt att få hoppa och skutta lite igen, även om jag förstås tog det mycket lugnare än vanligt. Jag växlade mellan medeljympa och basjympa i några veckor, sedan blev det bara basjympa ett tag.
Den 23:e februari var vi på rutinultraljudet och fick återigen hälsa på lilla Elin. Allt såg bra ut, så det var en oerhörd lättnad att äntligen börja våga tro på det! Efter detta berättade jag för fler på jobbet och behövde inte oroa mig för att det skulle börja skvallras om att jag hade blivit tjock… Lite frustrerande var det dock, för inga kläder passade men ändå syntes det inte att jag var gravid.
Den 1:a mars fick vi för första gången lyssna på Elins hjärtljud hos barnmorskan. Det var häftigt, det lät liksom svisch, svisch och så hörde man som havsbrus. Det lät mysigt att ligga därinne och skvalpa omkring.
En häftig känsla var förstås att börja känna när Elin sparkade. Det buffade och kickade, nästan alltid mest på höger sida. Det visade sig sedan att hon låg med fötter och knän på höger sida, hon blev rätt upprörd om jag försökte ligga på höger sida på natten, då fick jag mig några smällar!
Det var mycket att hinna med under våren. Först var det informationsträff på Försäkringskassan angående föräldrapenning. Sedan besökte vi både Mölndals sjukhus och Östra sjukhuset för att ha lite koll hur man tar sig dit och få en del information där. I maj var det dags för föräldragruppen där vi träffade fyra andra par och fick information om allt från graviditet till förlossning, amning och familjelivet efter förlossningen. Efter en del funderingar valde vi faktiskt även att gå en profylaxkurs i juni för att lära oss att andas rätt, slappna av och få tips på hur Tobbe skulle kunna stötta under förlossningen. Det kändes skönt att förbereda oss så mycket som möjligt för att känna ett självförtroende och lugn inför förlossningen.
Självklart skulle en hel del materiella saker införskaffas också. Vi var överens om att köpa så få saker som möjligt och mycket begagnat. Dessutom har vi ju tur som känner så många som har barn, så en hel del fick vi även låna från bland annat min syster.
I april skulle Elin få åka flygplan igen, eftersom jag skulle åka till Barcelona med jobbet. Det beryktade askmolnet från Island gjorde dock att resan blev uppskjuten en vecka. Det kändes lite oroligt att ge sig iväg ifall jag skulle bli fast i Spanien. Jag var inte så sugen på att behöva föda där, eller att bli satt på en buss eller ett tåg för att skumpa hem till Sverige i flera dygn… Allt gick i alla fall bra, fast det blev inget turistande utan bara jobb. Och mycket jordgubbar!
Jag var inte speciellt sugen på onyttigheter under graviditeten, vilket kändes väldigt konstigt. Jag som brukar sitta och äta både det ena och det andra ville nu helst bara ha frukt eller riktig mat. Jag hade nog inga riktiga ”cravings”, möjligtvis jordgubbar, fiskbullar i hummersås och fullkornsskorpor.
Mina värsta krämpor var egentligen illamåendet och en extrem trötthet. Båda dessa borde ha försvunnit efter ett tag, men för mig stannade det kvar till maj, förmodligen på grund av det var för stressigt på jobbet. Till slut började jag i alla fall lämna över mina uppgifter på jobbet och då mådde jag bättre. Däremot blev jag förstås tyngre och tyngre i kroppen och fick andra krämpor. När det blev varmt svullnade mina fötter och vader väldigt mycket, och i slutet blev även mina händer väldigt stela och ömma. Sista arbetsveckan i början av juli blev ganska jobbig, det kändes verkligen att jag behövde ta det lugnt.
Jag tycker annars att jag var ganska pigg i kroppen större delen av graviditeten. Jag gick på vänta barn-jympa på Friskis&Svettis och sedan även på gravidyoga. På slutet fick jag dock nöja mig med promenader när det började bli lite tungt.
Den sista tiden gick oerhört fort och veckorna bara sprang förbi. Det kändes förstås väldigt overkligt att börja förbereda för ett års uppehåll från jobbet! Hela maj gick åt till att lämna över mina arbetsuppgifter till mina vikarier, sedan skulle jag bara avsluta saker och ting och finnas som ett stöd i bakgrunden i juni. Planen var att jobba fram till den 2:a eller senast 9:e juli, beroende på hur pigg jag var. Sedan skulle jag hinna ha tre veckors semester före beräknat datum, eller kanske ännu mer om jag skulle gå över tiden.
Den 18:e juni var en stor dag för Tobbe, eftersom jag då officiellt vägde mer än honom! Så dagen efter bjöds det på bakelser för att fira…
Första helgen i juli på årets kanske varmaste dag kom blivande mormor och morfar Sundqvist till Göteborg med en massa saker från min syster som vi skulle få låna, bland annat bilbarnstol, babysitter, babybjörn och en massa kläder. Vi hade även planerat att åka och köpa skötbord och även en tur till IKEA för att inhandla en del hyllor och liknande till lägenheten för att skapa mer förvaringsmöjligheter nu när vi skulle bli fler i familjen. Vi trotsade alltså hettan och fick en hel del gjort denna helg, vilket så här i efterhand var tur!!
Sedan var det dags för min sista jobbvecka, och även om det kändes lite vemodigt och väldigt konstigt kände jag mig oerhört trött och redo för ledighet och vila, så det blev faktiskt väldigt naturligt att gå hem på fredagen trots allt. Vissa av mina kollegor var helt säkra att jag skulle fortsätta jobba ett tag till, men tji fick de!
Helgen skulle bli rätt aktiv, men jag såg verkligen fram emot sovmorgon och semester på måndagen sedan, så därför kändes det okej att köra på ännu ett par dagar. På lördagen städade jag och på kvällen var vi på Johans födelsedagsfest. På söndagen skulle Martina med familj komma på besök, eftersom hon ville hinna se magen en sista gång.
Redan natten mot söndagen började jag känna något som jag misstänkte var förvärkar. Jag sov oerhört dåligt och sprang på toa hur många gånger som helst. Detta hade de nämnt på profylaxkursen att det brukar hända ett par dagar före förlossning, så jag skämtade med Tobbe om det och skrämde upp honom lite på skoj. Förvärkar kan man ju ha långt i förväg, så vi tog inte dem speciellt seriöst. Jag funderade på om jag skulle orka med besök på söndagen, men det var ju inplanerat så jag ville inte ställa in i onödan. Så därför satt jag och andades igenom några ganska milda och oregelbundna förvärkar medan vi umgicks med Martina, Björn och Elsa i parken och vid Delsjön.
Sedan utbröt kaos natten till måndagen. Värkarna blev allt starkare och kom tätare och tätare. Jag trodde nog inte riktigt att detta var förlossningen som hade satt igång, men Tobbe blev väldigt stirrig och sprang omkring och packade BB-väskan medan han klockade värkarna och jag låg och djupandades. Vi hade punktat upp vad vi skulle packa ner, men vi skulle ju ha flera veckor på oss att förbereda oss så vi hade ju inte börjat packa än. Vi ringde ett par gånger till Östra sjukhuset dels när värkarna kom väldigt tätt men var för korta, dels när slemproppen gick. De tyckte dock att vi kunde stanna hemma ett tag till och försöka sova så mycket som möjligt. Värkarna blev starkare och längre, men gav mig nästan tio minuters vila emellan, så jag kunde faktiskt sova en hel del. Då började jag fundera på hur vi skulle göra på måndagen, skulle Tobbe gå till jobbet? För honom kändes det dock självklart att stanna hemma, att detta nu var verklighet.
Jag fick lite panik över att ha två sömnlösa nätter bakom mig , hur skulle jag orka om det verkligen skulle bli en förlossning nu? Dessutom såg jag framför mig att det var minst något dygn kvar i så fall. Min fötter var oerhört svullna och såg läbbiga ut dessutom.
Efter ett tredje telefonsamtal till Östra sjukhuset tog vi till slut en taxi dit vid 13-tiden på måndagen för en undersökning och för att se att allt såg bra ut. Tobbe fick lägga flera dyrbara minuter på att spänna ut mina sandaler, för jag fick inte längre på mig dem på mina svullna fötter…
Jag hann bara ha en värk i taxin, så det gick okej med färden upp till Östra. Jag var helt säker på att de skulle skicka hem oss igen eftersom värkarna kom så sällan. När vi kom dit satte de på dosor på magen för att mäta värkar och barnets hjärtljud, så då fick jag ligga där och andas så gott det gick. Det blev dock för mycket så jag spydde. Tobbe fick springa och hämta en soppåse för mig att spy i, och så ringde han i klockan så att en barnmorska fick komma in och hämta min spypåse. Henne såg vi aldrig till mer, det blev hennes enda uppgift…
Vi fick prata med en barnmorska och fick faktiskt stanna kvar. Hon sa att det kan vara bättre att ha starka värkar med mycket vila emellan snarare än täta värkar. Hon undersökte mig och såg att jag var öppen 3-4 cm, vilket innebar att vi hade klarat av hela latensfasen hemma. Det kändes oerhört skönt, och vi fick stanna kvar på Östra. Jag hade skrattat när jag läste i böckerna att det är bra att göra något roligt under latensfasen, till exempel baka eller gå på bio. Det lät ju inte klokt! Men sedan insåg jag att det nog var det vi gjorde, det vill säga vi umgicks med Martina på söndagen!
Jag sa till barnmorskan att vi inte hade hunnit skriva något förlossningsbrev eller sammanställning hos barnmorskan, men då frågade hon om vilka punkter vi hade tänkt ta med. Jag hade ändå punktat upp allt jag tänkte på, så vi gick igenom det lite snabbt. Bland annat var det att Tobbe skulle få stanna på BB, och då sa hon att hon skulle boka upp ett familjerum direkt.
Det var ju skönt att slippa åka hem igen, men samtidigt var jag rätt övertygad om att det var åtminstone något dygn kvar av denna upplevelse, så jag undrade lite förvånat om det var i det rummet vi skulle stanna. Och ja, det var det. En säng, en saccosäck, ett par stolar och lite maskiner. Jag frågade även om det var nu man borde hålla sig aktiv och vara uppe så mycket som möjligt, så de hämtade en gåstol till mig som jag skulle kunna använda antingen för att gå eller för att luta mig mot om jag ville stå. Tobbe fick koppla in vår dator och sätta på ett Seinfeld-avsnitt, däremot hade jag inte hunnit fixa en låtlista med musik att lyssna på som jag hade tänkt.
Jag spydde faktiskt en gång till, jag blev oerhört illamående av värken i ryggen. Denna gång hade de dock hunnit plocka fram riktiga spypåsar som fanns för ändamålet… Jag försökte sedan få i mig saft och nyponsoppa och vatten, men något annat kunde jag inte äta, vilket oroade mig eftersom jag trodde att det var många timmar kvar.
När smärtan i ryggen började bli svårhanterlig kom jag på att det finns tre nivåer av profylaxandningen och jag var fortfarande bara på den första! Så det hjälpte att köra lite snabbare andning ett tag, men sedan fick jag testa lustgas när det kändes för jobbigt. Så det testade jag under några värkar, och det hjälpte så att det blev uthärdligt. Som jag minns det hann jag dock inte använda det under så många värkar innan jag kände att ”nu kommer barnet”. Vi hade faktiskt inte hunnit se klart ett helt Seinfeld-avsnitt…
Resten gick rätt fort men kontrollerat, så klockan 17.31 föddes vår lilla Elin och de la henne på mitt bröst! Jag hade inga glasögon på mig, så jag hade väldigt svårt att se henne… Vi fick fråga om det var en flicka eller pojke, och så fick jag till min förvåning höra att det var en liten dotter! Det hade jag inte trott! Hon var så liten så liten och helt underbar! Tobbes hand var rätt sönderkramad och min högra biceps kunde jag knappt räta ut, men annars gick allt bra…
Till slut fick jag höra vilken drömförlossning detta var! Så snabbt och lätt. Ja, jag har ju liksom inget att jämföra med, men både Tobbe och jag tyckte verkligen att det gick bra och vi var nog chockade över att det inte tog ytterligare något dygn! Tobbe säger att han var jättestolt över mig och att jag klarade det så bra, och jag är jättestolt över honom att han var så duktig och lugn och fin! Jag skrek aldrig hemska saker åt honom, han var ju mitt stöd och anledningen till att jag orkade fortsätta.
Vi hade ju fortfarande inte berättat för någon att vi hade åkt till sjukhuset, så när vi fick lite egen tid ringde vi till familjerna. De blev förstås väldigt chockade, precis som vi själva! Tobbes pappa blev väldigt rörd eftersom Elin får sitt namn från hans mamma. Fikat som Martina hade som målbild vid sin förlossning smakade väldigt bra, de hade gjort det jättefint med blommor och en drink med jordgubbar i.
Vid 21-22-tiden fick vi gå upp till BB-avdelningen till vårt familjerum. Det var skönt att få gå och lägga sig för vi var väldigt trötta, men det var förstås en konstig känsla att ha Elin i sängen. Vi turades om under natten att sova med henne i våra respektive sängar. Jag tror att jag ammade någon eller några gånger, och vi ringde in en barnmorska varje gång för att få hjälp så att allt skulle bli riktigt gjort. Jag sov faktiskt jättebra den natten, men Tobbe hade svårt att slappna av och våga tro på att Elin mådde bra.
Tiden på BB är något av en dimma för min del, jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Vi höll oss på vårt rum mestadels och gick bara ut i matsalen för att äta. Vi kände inte för att socialisera med de andra mammorna och papporna utan vi myste själva och sms:ade och ringde typ alla vi känner. Och tog kort förstås, den lilla ängeln var ju så underbar att titta på!!
Vi stannade ytterligare en natt, och all personal var superduktiga och fina. Det klassiska är att man åker hem efter två nätter om allt fungerar bra, så vi fick gå på en läkarundersökning inför hemgång. De var lite skeptiska till att skicka hem oss eftersom Elin var så liten, och verkade tro att vi ville åka hem kosta vad det kosta vill. Vi sa att självklart stannar vi längre om det är det bästa för Elin, men de bokade in hörselundersökning och PKU-test redan på fredagen så att det skulle bli en snabb uppföljning på vikten för henne.
Så på onsdag eftermiddag 14/7 tog vi en taxi hem från BB. Vilken konstig känsla!! Det gick förstås inte alls att förstå att vi nu kom hem med vår lilla dotter! Lägenheten var dessutom rätt kaosartad, så vi plöjde fram här bäst det gick. Det var i alla fall oerhört skönt att få komma hem till tryggheten, det blev lite kliniskt på BB och jag tyckte att det var rätt jobbigt med all personal som sprang in och ut hela tiden.
På onsdagen och torsdagen tog Tobbe hand om allting och jag satt mest med Elin och ammade, gosade eller vaggade. Tobbe serverade mig mat när jag var hungrig, gick och handlade och pysslade i lägenheten. Och tvättade för fullt, dels för att Elins blöjor inte håller tätt vid benen för att hon är så smal, dels för att hinna tvätta alla handdukar och lakan med oparfymerat tvättmedel. Tobbe satt också och sydde barnlakan och örngott av gamla vuxenlakan, så han var verkligen en hemmapappa och tog hand om oss båda jättebra! Jag höll mig dock inomhus de två dagarna och satt i amningskoma och var inte kvick i tanken! Det roliga var att Tobbe också verkade rätt amningsseg, så när vi pratade med varandra eller diskuterade vad vi måste eller borde göra var det väldigt gaggigt…
På fredagen skulle vi ju dock till Östra sjukhuset igen kl 10.30, så då ställde vi klockan och tog en taxi dit. Det var liksom ett uppvaknande att återigen börja ta sig ut i verkligheten! Allt gick bra, både med hörseltest och PKU-test (tror vi), och hon hade gått upp i vikt så att de var nöjda. Det kändes oerhört skönt förstås, speciellt inför helgen! När Elin hade suttit ett tag utanför sjukhuset började hon faktiskt skrika, vilket var extremt chockerande! Tidigare hade hon bara skrikit några gånger på skötbordet. Vi visste knappt vad vi skulle hitta på, men så fort Tobbe tog upp henne blev hon lugn igen. Det kändes i alla fall som att hon hade fått tillräckligt med energi för att börja skrika, vilket förstås var positivt. Men efter det ökade det mer och mer…
Jag var lite nyfiken och vägde mig faktiskt på fredagen. Jag hade gått ner 10 kg! Då började jag inse att jag nog hade samlat på mig mer vätska än jag hade fattat. När jag kollade på mina fötter och vader kunde jag inte fatta att det var så de såg ut innan, det var en oerhörd skillnad! Dessutom var det skönt att känna att händerna började bli bättre, även om de fortfarande var stela. Man undrar ju var det hade slutat om jag hade varit gravid i ytterligare tre veckor eller gått över tiden!
Efter några dagar bestämde vi oss för att inviga vagnen och gå runt parken. Tobbe hade kämpat och jobbat på att få vagnssuffletten klar helgen innan, den är ju numera benämnd som ”Urban Jungle Safari” med sina safaridjur… Den hann faktiskt precis bli klar innan Elin föddes, så det var roligt! Vi är faktiskt väldigt nöjda med resultatet, och vi kände oss oerhört stolta när vi promenerade runt i parken med Elin och barnvagnen!
Tillägg från Tobbe:
Anders LeDous, en triathlet-kompis till Tobbe, berättade innebörden med att få barn bland annat genom att upplysa om all den ”extra” tid som kom i samband med att få barn. Helt plötsligt skulle det uppenbara sig ”extra” tid som man inte visste fanns. Denna tid skulle tydligen komma tex kl 02.00 eller 03.00 eller 04.00 på natten. Då skulle man faktiskt kunna vara uppe och uttnyttja denna nya tid på ett helt nytt och spännande sätt.
Detta skulle visa sig redan samma natt som Elin ville komma till världen, när värkarna börjat och Tobbe fått lite lätt panik och skulle upp på natten för att packa väskan till BB fick han för första gången uppleva denna ”extra” tid med allt som kan hända då. Kl 02:30 på natten hördes nämligen ett rejält brak utifrån Olskrokstorget, och inte bara en gång utan tre gånger. När Tobbe tittade ut genom fönstret kunde han live se sitt första rån. Där körde en van rakt in i en butik för att krossa rutorna och råna butiken.
Spännande natt tänkte Tobbe när han ringde 112 för att påkalla polis medan han klockade nästa värk som Johanna hade.
